Birgitta Järnåker

Gnesta

https://www.enhet.nu/

Min grund har jag fått på Strömsholms ridskola, utbildning för instruktörer. Jag är tacksam över att jag har fått rida 100 tals olika hästar eftersom hästen är läraren.  

Jag började träna för Ewa 2006, då bodde jag fortfarande i Danmark på Stengården. Första lektionen var en "mun lektion". Med Ewa i luren undersökte vi min hästs mun och tunga. Sedan har jag inte slutat träna för Ewa.

Det tydliga för mig är glädjen, kärleken, samvaron med hästar och människor som delar detta synsätt att hästen är läraren. Utvecklande, stimulerande för kropp och själ. Hästarna hjälper mig att med närvaro dansa i nuet. 

Margit Buen

Norge

Kroniskt nyfiken, undrande och utforskande.
Mötte Ewa första gången på gården i Grundbäck.
Hon kom ut på bron med ett vackert glas fyllt med vatten och undrade om jag ville dricka ur kunskapens källa tillsammans med henne. Det är klart att jag ville - och det vill jag fortfarande. Ett starkt möte. Genom åren har det blivit fler möten - något jag är mycket tacksam för.

Yvonne Odsberg

Sundsvall

https://nann-nokke.blogspot.com/

Lyckligaste dagen i mitt liv kom då jag som elvaåring fick börja på ridskolan. Men ridningen kändes rätt först då jag fick börja träna för Birgitta Järnåker. Strax därefter upptäckte jag även Ewa på internet men hon var som en ouppnåelig dröm.

SARA KÄLLSSON

Lidköping

https://www.hastochsmide.se/sv-SE

https://www.facebook.com/vasterlundsgard/

Som barn mötte jag Tyko, han var en ljusfuxig ardenner med en ängels tålamod. Hästarna blev mina följeslagare och jag deras. Så en dag stod Newforest stoet Yessie där och med sitt orubbliga sinnelag valde hon mig som sin människa.

Yessie fick mig också att söka mig bortom gamla principer och prestationsmätning, sådant passade nämligen inte alls Yessie.

Jag hade då och då kikat in på Ewas hemsidor och en dag upptäckte jag Ewas hästskola, jag ansökte och blev antagen. Här har jag funnit plats för utveckling och sinnefrid.

YVONNE WENGSTRÖM

Spanien

Min hästresa började för 55 år sedan på Norrköpings ridhus. Sedan dess har jag 'lärt mig rida många gånger'. Tror att nu har jag fattat vad det handlar om för att sedan fatta att jag inte fattat. Att lära är en livslång process och jag har med åren lärt mig att uppskatta processen mot målet. Med åren har även målet förändrats och i dag målet att förfina kommunikationen och att lära mig vad hästarna kommunicerar till mig för att på sikt kunna göra allt det svåra tillsammans.

I dag bor och lever jag med make, två hundar, två katter och tre hästar i Spanien. Att flytta till Spanien med hästarna har varit en resa i sig själv med annan mat till hästarna, annat klimat och konstiga insekter som man inte är van vid.

Jag är oändligt tacksam att jag funnit Kraftskapande ridkonst och Ewa som hjälper mig vidare i detta livslånga lärandet som ridkonsten innebär.

HEIDI ASPERHEIM

Norrtälje

Det var grannens shetlandsponny Kajsa som väckte mitt hästintresse när jag var sju år gammal. Efter ett par år på ridskola galopperade de engelska fullbloden in i mitt hjärta. Jag har tränat och tävlat galopphästar. 

En tid provade jag rida dressyr, det kändes bra men när träningen skulle leda till tävling insåg jag att det inte var min grej. 

Som 26-åring trodde jag mitt liv med hästar var slut. Men mitt intresse för hästen återuppstod 8 år senare när utbildningen i kommunikation fick mig att se hästarnas fantastiska vilja och förmåga till samarbeta. 

Hästar, precis som vi människor, behöver förstå och vara aktiva för att lära sig. De behöver kunna interagera med oss och tillåtas att ta egna initiativ.

Hästen är min lärare. 2019 blev jag medlem i Ewas Hästskola. Fullbloden har lärt mig så mycket som sitter kvar i kroppens känslominne. Med Ewas hjälp har denna tyst kunskap och erfarenhet vuxit till medvetenhet i mig. 

CARRE ELVRYD

Som sjuåring började jag rida på ridskola men med många avbrott, då jag saknade något jag inte kunde sätta ord på. 

När jag fyllde 40 köpte jag min första egna häst och då upptäckte jag att det var vänskapen och de själsliga banden som hade saknats. Att få utvecklas och växa ihop i den dagliga relationen med hästen är det som har den störst betydelsen för mig.
Riktigt bra och rätt blev det när jag började träna för Yvonne Odsberg 2014, och tack vare Yvonne hittade jag också Ewa och Ewas Hästskola. 
I Ewas Hästskola fortsätter jag och mina hästpojkar att utveckla vår relation.

KARIN HYSING

Jag är uppväxt på en mindre hästgård. Familjen hade ett litet ponnystall där jag fick rida de hästar som fanns att tillgå. Jag och min storasyster flängde runt som äkta ponnyungar och hoppade över allt som vi hittade i skogen. Det var med min c-ponny Lukas som det blev lite mer seriöst med träningar och tävlingar och då främst i hoppning. När jag var 20 år köpte jag min egna häst, en varmblodstravare som hette Rocky Mint. Min ambition var att tävla dressyr men efter att jag trillat av i skogen och hamnat på sjukhus så fick jag upp ögonen för att min häst försökte säga något. Vi påbörjade en gemensam resa som innebar att jag fick tänka i helt nya banor och lära mig att välja bort prestation och det var genom honom som lärare jag mötte mig själv och såg hästens förmåga att vägleda människan. Mitt nya förhållningssätt blev att börja lyssna. Jag har alltid fascinerats av hästar och jag kom i kontakt med Ewa sommaren 20 via Birgitta Järnåker som jag varit elev till i många år.

Hästarna är min oas till sinnesro och jag känner en stor ynnest att jag har möjligheten att ha dessa fantastiska vägvisare vid min sida som alltid berikar livet med kloka insikter.

Catharina Hansson

Jag tror att det var på gymnasiet, som jag insåg att min familjs sätt att ha häst var ovanlig. Pappa och morfar arbetade i skogen med nordsvenskar, min mamma sådär nördigt avelsintresserad som vissa kan vara, farmor var veterinärassistent och hon och hennes bror bedrev avel på halvblod i Skåne. Hästarna som vi hade var helt integrerade i familjen och vardagen; morgonfodring kl. 06.00 lika normalt som att borsta tänderna.

Jag fattade helt enkelt inte att andra gick på ridskola och hade en annan relation till hästar. Har man känt samma hästar i 15-20 år blir det liksom inte riktigt relevant att prata ledarskap, dominans eller lastträning.

Eftersom våra hästar var inräknade i familjen, var det ingen som såldes och alla blev sanslöst gamla. Jag har tillbringat väldigt mycket tid med väldigt få hästar... Då skämdes jag över detta. Att jag därtill inte har syskon, är uppväxt ute på vischan och tillbringat större delen av tiden i stallet med morfar och pappa, uppfattades jag nog som rätt eljest. När jag dessutom insåg att jag inte har samma bakgrund som de jämnåriga som red, ja då liksom slöt sig tystnaden runt mig och jag hade i princip aldrig pratat med andra människor om hästar och ridning.

Tills jag hittade Ewa på internet 2007/2008 och eftersom Ewa inte ratade mig när jag red nordsvenskar så åkte jag upp och det blev starten på ett socialt "hästsammanhang" för mig. Vilket jag är oändligt tacksam för.